Therese Ahl har luftburen nötallergi. Efter att ha råkat ut för nötter på bussen postade hon ett inlägg på sin Facebooksida där hon uppmanade människor i sin närhet att tänka efter före. Här berättar hon själv om det och sin nötallergi.
Hur uppstod idén till att posta uppmaningen?
Det kom från att jag för en hundrade gång råkade ut för en allergisk reaktion på bussen. Oturligt för mig satt två medpassagerare snett bakom och var snackssugna. Hörde ett prassel och när jag tittar efter ser det mycket riktigt ut som en nötmix. Ropar ursäkta, ursäkta men de hinner ej reagera utan öppnar påsen och jag får det bekräftat att den innehåller jordnötter.
Informerar dem rutinmässigt kort om att jag är allvarligt allergisk och ber de att hålla påsen försluten under bussresan innan jag rusar längst fram (så långt ifrån dem och så nära dörren som möjligt) och tar mina mediciner samt förbereder mig för att eventuellt behöva ta sprutan (EpiPen).
Denna gång spöregnade det och jag var på väg ut mitt i skogen så att behöva hoppa av var inte önskvärt. Dessutom känns det farligare att hoppa av bussen mitt ute i skogen utan folk runt omkring en om jag skulle få en anafylaktisk chock än om jag satt kvar, jordnötter till trots.
Jag hörde tjejerna som öppnat påsen bakom mig nervöst fnissa/skratta och säga att det var tur att jag hann uppmärksamma det vilket gör mig medveten om att de inte har den minsta aning om att det kan räcka med att påsen är öppnad för att en kraftig reaktion kan utlösas.
Blir än en gång trött på att inte kunna åka kommunalt som ”vanliga” människor och att det inte finns några skyltar på bussen om att inte äta nötter. Det är självfallet inte min medpassagerares ”fel” att jag blir dålig än en gång. Lever man inte med det så är man inte medveten om de risker som följer en nötallergi.
Tänkte då att om jag kunde uppmärksamma mina Facebook-vänner, inte bara de jag alltid umgås med, skulle kanske åtminstone någon ny person att minnas mig och min allergi när de väljer snacks nästa gång de åker kommunalt eller går på bio. Finns det en liten chans att det kan hjälpa någon annan så är det absolut värt att ägna fem minuter till att skriva ett inlägg..
Vilken respons trodde du att du skulle få?
Jag förväntade mig egentligen inget särskilt, behövde mest få skriva av mig när jag mådde som sämst. Tänkte att det kanske är någon som inte redan är insatt i min allergi som väljer annat nästa gång de färdas kommunalt. Och om man inte säger något så kan man inte förvänta sig att det någonsin ska ske någon förändring. Har man inte vetskap om att det är ett problem så kan man heller inte bidra till en lösning.
Vilken respons har du fått?
Folk ger otroligt mycket stöd. Många har ringt för att fråga hur det är och diskuterar ”jordnötsproblematiken”. I nuläget är jag i 30 likes från mina kontakter vilket annars bara har skett på min födelsedag.. Det kanske inte verkar mycket för andra som har ett större antal Facebookkontakter än mina knappa 100, men för mig känns det stort! Flera har dessutom delat mitt inlägg vidare så nu hoppas jag att de kommentarer och diskussioner som pågår i trådarna inte stannar här utan fortsätter vidare i det ”verkliga” livet.. På jobbet, bussen, bion och andra platser.
Känner dina vänner, kollegor, släktingar och andra personer i din närhet till din nötallergi?
Ja, de jag umgås med i vardagslivet är medvetna om min allergi och har fått instruktioner för hur de ska reagera om jag skulle bli dålig. De närmsta vet att de måste ta ut nötterna långt innan jag kommer på besök och skura ur lådorna. Det händer självfallet att det glöms, man är inte mer än människa, så har jag inte varit där på ett tag försöker jag att lite fint ringa och påminna innan.
Jag uppmärksammar alltid nya kollegor och chefer på min allergi och mina mediciner. Jag har även informationslappar om att det finns en jordnötsallergiker på arbetsplatsen samt vad man bör tänka på uppsatta på dörren vid hissen till vår avdelning, vid kaffe-automaten och så vidare. Jag har även instruktioner för hur man använder en EpiPen uppsatt på min kontorsdörr. Inför konferenser och möten hör jag alltid av mig innan och informerar om min situation.
Hur brukar du hantera att åka kollektivtrafik, gå på bio och äta på restaurang? Är du orolig för att det ska gömma sig nötter lite varstans?
Man kan absolut säga att jag undviker att åka kommunalt. Ska jag ta mig någonstans väljer jag gång, cykel eller bil i så stor utsträckning som möjligt. Finns inte det alternativet så försöker jag att sitta nära dörrarna så att jag lätt kan ta mig ut om jag behöver. Åker jag däremot långt med exempelvis SJ som inte stannar så ofta brukar jag resa mig upp i vagnen innan avfärd och be att medpassagerarna inte äter något med nötter under resan.
Ska jag besöka någon, gå på bio, restaurang eller bowla måste jag alltid ringa innan för att se om de har jordnötter i lokalerna jag ska vistas i. Säger även alltid till igen när jag kommer fram. Om jag exempelvis är på bio frågar jag alltid personalen om de kan be de andra besökarna innan filmen att inte äta nötter på grund av att det finns en person med jordnötsallergi i publiken.
Restauranger är tyvärr sällan ett alternativ. Jag kollar alltid upp platserna i förväg genom telefonsamtal och/eller deras menyer på hemsidorna. Oftast brukar det sluta med att jag låter bli, besöker Sandy’s (mackrestaurang) eller helt enkelt chansar att mitt immunförsvar är tillräckligt högt den dagen och att det borde gå ändå… Är dock envis som en röd gris emellanåt och vill ”kunna leva som alla andra…” Inte alltid helt lyckosamt och uppskattat av min sambo ska tilläggas. Haha.
Jag är alltid medveten när jag åker kommunalt, speciellt om jag färdas ensam. Kan inte slappna av helt utan vill gärna sitta med uppsikt över utrymmet för att kunna reagera i god tid om det skulle behövas. Har ett mycket gott luktsinne så jag brukar känna när det är fara och färde även i bullriga miljöer där man sällan hör ”påsprassel”..
När jag skriver detta hör jag hur maniskt det kan låta, men det är så mitt liv med jordnötsallergi fungerar. Är ständigt på min vakt och redo i de situationer det krävs. Har jag sällskap av någon av mina nära är jag mycket lugnare. Jag vet att det ordnar sig om något händer då de har koll. Men jag är alltid försiktig och frågar hellre än gång för mycket än en gång för lite när jag besöker någon ny plats.
Det har på ett sätt bidragit till att jag är väldigt strukturerad, men det skulle vara skönt att kunna vara spontan i lite större utsträckning än jag kan idag. Jag ogillar starkt att min allergi medför oro, nervositet och ibland även rädsla när för folk när jag blir bortbjuden på middag eller fika. Det är jobbigt att känna sig till besvär så fort man ska göra något, även om jag vet att andra oftast inte tycker att det är det.
Det är frustrerande att känna mig begränsad i livet. Att något så litet som en nöt kan utgöra ett så stort hinder i mångt och mycket.
Hur brukar människor reagera om du ber dem att inte äta nötter på till exempel en buss eller på bion?
Folk reagerar nästintill uteslutet positivt, betydligt bättre än om man säger till någon som har med sig hund i de djurfria vagnarna. Jag upplever det som att folk har en större förståelse för jordnötsallergin än andra allergier. Man vet att det är farligt! Oftast brukar jag dessutom kunna erbjuda en, av mig, medhavd frukt istället för nötbaren/mixen/Snickersen eller vad det nu kan vara som den stackars hungrige personen ombeds att ej äta.. Mutor är alltid bra!
Vad är det absolut bästa tipset till den som vill bidra till ett drägligare liv för personer med luftburen nötallergi?
Oj vilken svår fråga. Jag tror att det absolut bästa tipset är att vara medveten och aktiv! Att tänka efter vad du väljer att förtära i de lokaler där fler vistas i, och att försöka sprida kunskapen om hur farligt nötter är för dem som har denna allergi. Att något som kan ses vara så ofarligt som en öppnad påse i en väska eller ett skåp kan i värsta fall vara livsfarligt.
Avslutar nog i ton med det jag skrev i tidigare; om man inte säger något kan man heller inte vänta sig förändring. Finns ingen vetskap om problemet så kan man heller inte bidra till lösningar. Vi som har kunskap måste våga, och framförallt fortsätta orka, ställa och svara på frågor när de uppstår. Detta gäller främst oss som lever med allergin, men berör även de som finns omkring oss; våra vänner, kollegor, chefer och släktingar. En liten droppe kan ge stora ringar och man vet aldrig vem som kommer att höra, se och hjälpa.
Läs fler berättelser